Vi kom fram och alla var så fina! Jossan hade klänning med rosetter, Martin rutig skjorta, Moa Guns'n'roses t-shirt och Siv den lilla svarta. Åh, vad jag älskar att vi alla är så olika! Vi gick nedför trappan och satte oss under ljusslingor och beställde Sangria. Och lyssnade på norska. Jag minns inte hur länge vi satt där med ölen och skrattade, men det måste ha varit länge. För rätt som det var så var all mat uppäten och jag satt bredvid Jossan i en stor, svart soffa. Alla var glada och pratade högt och skrattade. Hon frågade om jag pratat med killen jag satt bredvid. Nej, det hade jag ju inte. Gör det, sa hon. Så det gjorde jag.
Vi pratade länge. Om skolor, yrken, planer, drömmar, länder, städer, krig, föräldrar, syskon, människor, varandra, och mycket mer. Så dök Martin upp och frågade om jag ville dela en cigarett. Det ville jag, så jag sa hej då, och hoppas att vi ses sen igen. Och så försvann jag.
När klockan drog bort mot tvåtiden så kändes kvällen fortfarande ung och det var till Blå vi skulle. Det låg rätt nära, så vi gick. Och ett par steg framför mig på gatan såg jag den långa, smala silhuetten med det snaggade huvudet. Jag smög fram, lade armen om hans midja och sa hej. Han såg att det var jag och blev glad. Vi fortsatte prata, hela vägen ner. Väl inomhus så tappade vi bort varandra ett slag, men sågs igen i baren. Vi köpte öl och gick mot musiken. Det dunkade så högt att tonerna inte hördes. Vi stod bredvid dansgolvet med våra flaskor och trängdes med en massa hoppfulla när jag bestämde mig för att jag ville ta hans hand. Så det gjorde jag.
Det var varmt. Det var mörkt. Det var trångt. Vi gick ut. Ut genom massan av väntande folk, ut genom den stora dörren, ut på gården, ut genom grinden, ut i natten. Han höll armen om mina axlar och lyssnade när jag svarade på hans frågor. Jag hade ingen aning om vart vi var, vart vi var på väg eller hur länge vi hade gått. Men jag visste att jag just då inte ville vara någon annanstans.
Jag fick syn på en lekplats. En fin liten park med klätterställningar och gungor. Jag gick in och han gick med mig. Vi satte oss på en bänk och fortsatte prata. Orden rann ut. Svenska och norska. Vi pratade om terror, om skräck och om trygghet. Om att leva här och nu. Min telefon ringde. Det var min syster. Var är du? Är du ensam? Ska jag komma? Nej, det är lugnt, svarade jag och lade på, när jag bestämde mig för att jag ville kyssa honom. Så det gjorde jag.
Jag såg dig skratta, sa han. Jag såg när du log, och då log jag med. Klockan fyra stannade min taxi utanför lägenheten. Jag visste inte alls vart han var då.
Han fick två timmar av mig, men jag hade gett honom mer om jag kunde. Mycket mer. Och jag minns inte ens vad han heter.
